Qajaqen har en rik historia som är djupt sammanflätad med den grönländska ursprungsbefolkningen inuiterna. Den har varit ett viktigt överlevnadsverktyg i århundraden och har gjort det möjligt för inuiterna att navigera i isiga vatten, jaga marina däggdjur och färdas genom vidsträckta arktiska landskap. Ursprunget till qajaqen sträcker sig över tusen år tillbaka i tiden – till när inuiternas förfäder, Thulekulturen, utvecklade den för jakt och transport.
Den ursprungliga konstruktionen av qajaqen bestod av en träram, som var täckt med sälskinn, vilket bidrog till farkostens flexibilitet och vattentäthet. Man använde sig av material som fanns tillgängligt lokal, såsom drivved och ben. Designen anpassades sedan till den arktiska miljön, vilket resulterade i en smal och långsträckt form med spetsiga ändar både fram och bak.
Qajaqen var ett viktigt verktyg för inuitjägarna, eftersom den gjorde det möjligt för dem att jaga marina däggdjur som sälar, valar och valrossar. Tack vare qajaqens smala design och ljudlösa framfart kunde jägarna närma sig bytet i smyg och använda harpuner, spjut och andra vapen för att säkra fångsten. Utformningen av qajaqs kunde variera mellan olika inuitsamhällen, med hänsyn till faktorer som isförhållanden, havsförhållanden och jaktpreferenser.
Inuiterna har utvecklat avancerade färdigheter, bland annat förmågan att utföra en roll för att räta upp en kapsejsad qajaq utan att lämna sittbrunnen. Detta är en avgörande överlevnadsförmåga i isiga vatten, som paddlare i Europa nu kallar "eskimårullen".
Förutom den praktiska användningen är qajaqen kulturellt viktig för inuiterna, med bygg- och paddlingstekniker som förts vidare från generation till generation och bidragit till samhällenas kulturella identitet. Kulturevenemang, festivaler och utbildningsprogram bidrar i dag till att säkerställa att detta inuitiska arv förs vidare till kommande generationer. Qajaqen är ett bevis på inuiternas uppfinningsrikedom och anpassningsförmåga – de utvecklade ett verktyg som spelade en avgörande roll för deras överlevnad och kulturella identitet i den hårda arktiska miljön.
Text: Gunilla Lindh
