Tunniit – inuiternas motsvarighet till vad vi vanligtvis kallar ansikts- och kroppstatueringar härstammar från gamla traditioner och har både andlig och kulturell betydelse. Under de senaste åren har Tunniit fått en renässans på Grönland, då många unga har återupplivat de traditionella linjerna.
Traditionen och tekniken bakom Tunniit
Processen och metoden för att tillverka Tunniit kallas kakiorneq på västra Grönland och kagierneq på östra (båda kan översättas med "sydd med nål").
Traditionen att skapa och bära Tunniit har främst förts vidare av inuitkvinnor, som ett tecken på deras andliga ansvar och sömnadsfärdigheter. Teknikerna kakiorneq och kagierneq innebär traditionellt användning av en nål och sentråd (tråd gjord av muskeln på renens bakben) doppad i en blandning av sot, olja och urin för att skapa en linje under hudens övre lager. En alternativ metod inbegriper användningen av ett vasst verktyg för att göra ett litet hål i huden, följt av appliceringen av en sotig substans för att skapa en distinkt prick.
Förutom den praktiska användningen är qajaqen kulturellt viktig för inuiterna, med bygg- och paddlingstekniker som förts vidare från generation till generation och bidragit till samhällenas kulturella identitet. Kulturevenemang, festivaler och utbildningsprogram bidrar i dag till att säkerställa att detta inuitiska arv förs vidare till kommande generationer. Qajaqen är ett bevis på inuiternas uppfinningsrikedom och anpassningsförmåga – de utvecklade ett verktyg som spelade en avgörande roll för deras överlevnad och kulturella identitet i den hårda arktiska miljön.
Text: Gunilla Lindh
Den mest betydelsefulla Tunniiten för en inuitkvinna finns i ansiktet eller på händerna, där mönstren tjänar som amuletter med specifika betydelser, ofta kopplade till sedvänjor eller verktyg. Ett framstående exempel är sälskinnsnålen, en avgörande uppfinning för tillverkning av kläder och traditionella farkoster som qajaq och umiat.
En annan betydelsefull Tunniit är täljstensamuletten. Under de långa, hårda och mörka vintrarna var täljstenen avgörande för överlevnad, eftersom den fungerade som den enda ljuskällan och det enda sättet att tillaga mat. I flammorna från täljstenen önskade inuiterna att lågan aldrig skulle slockna.
Betydelsen av en kvinnas första Tunniit
Enligt traditionen gjordes en kvinnans första Tunniit vid den tidpunkt då hon ansågs vara en kvinna, vanligtvis runt tiden för hennes första menstruation. Denna Tunniit på hakan var avsedd att hedra solen (maliina) och kunde variera i utseende beroende på vilken inuitgrupp hon tillhörde.
Tunniit-mönster och dess traditionella innebörd
Linjerna och mönstren på baksidan av händer och armar var avsedda att förse samhället med resurser för överlevnad. Tunniitlinjerna på fingrarna var tänkta att hedra "takannaaluk" - havsdäggdjurens moder, en av de mest betydande varelserna inom inuiternas mytologi.
Även om Tunniit traditionellt främst bars av inuitkvinnor kunde man även se män bära dem. Tunniit bars för att rena sig från en incident eller för att gottgöra om de hade skadat ett djur där de inte kunde utföra traditionerna för att hjälpa djurets själ till rätt plats.
