Jag började arbeta på PolarQuests marknadsavdelning mitt under pandemin, en tid då vi fick ställa in två hela säsonger på Svalbard. Men så plötsligt kom dagen då jag själv skulle få chansen att besöka Svalbard och jag kunde inte hejda min entusiasm. Att få resa till Svalbard hade länge varit en dröm. Aldrig hade jag kunnat tro att Arktis skulle kunna överträffa mina skyhöga förväntningar, men oj vad fel jag hade!
Det jag uppskattade allra mest och som jag inte alls hade reflekterat över inför resan, var tystnaden. Nuförtiden är vi i princip alltid uppkopplade, tillgängliga samt omgivna av olika ljud, oavsett om vi är i vår vardag eller på semester, men på Svalbard fick jag och mina medresenärer uppleva en nästintill obeskrivlig tystnad.
När fartyget M/S Quest långsamt lämnade Longyearbyen på Svalbard stod jag ensam ute på däck. Jag hade precis haft ett videosamtal med min familj och såg nu hur täckningen på mobilen ganska snabbt blev sämre, tills texten ”ingen täckning” dök upp. Jag stoppade mobilen i fickan och tittade upp på den otroliga naturen omkring mig. Longyearbyen hade försvunnit bakom oss, solens strålar letade sig fram genom molnen för att lysa upp några få snöklädda berg i horisonten och plötsligt var den där, tystnaden!
Naturen på Svalbard är verkligen enastående och liknar inte något jag tidigare upplevt. Jag besökte Svalbard i slutet av maj och hade turen att pricka in en vecka med otroligt väder då det var nästintill vindstilla, några plusgrader och sol varje dag. Något jag hört inte hör till vanligheterna. Varje morgon vaknade vi till en röst i högtalarsystemet, Rösten tillhörde vår expeditionsledare, Elke. Hon önskade oss god morgon och berättade att frukosten nu var serverad och vad vi kunde se om vi tittade ut genom hyttfönstret.
Några av oss ombord hade anammat en väldigt mysig tradition, vi drack vårt morgonkaffe ute på däck. Vissa mornar var det så stilla att du knappt kunde skilja på himmel och hav. Här gjorde sig tystnaden verkligen påmind. Den öppna atmosfären ombord och avsaknaden av mobiltelefoner ledde även till att du lärde känna många av de andra resenärerna på ett fint sätt. Men samtidigt fanns där alltid en outtalad förståelse om att man ibland bara ville sitta för sig själv och njuta av naturen.
Förutom tystnaden, var det som sagt naturen som fick mig att fullkomligt tappa andan. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten förut, på ett bra sätt. Under hela expeditionen såg vi endast vid ett par tillfällen andra fartyg och vi träffade bara någon enstaka människa när vi lade till vid Ny-Ålesund. Utöver det var vi ensamma hela tiden. Jag slogs av hur varierad naturen är på Svalbard. Ena dagen stod jag på stranden vid foten av höga grönbruna berg, nästa dag satt jag i en gummibåt intill en glaciär, för att sedan befinna mig på toppen av ett snöklätt berg och en annan dag tog jag ett iskallt dopp i ett hav fyllt av isflak. Under en sådan här vecka är det svårt att plocka fram några få stunder att berätta om, jag vill berätta allt och lite till och gärna i kronologisk ordning. Allra hest vill jag ta med alla nära och kära till Svalbard för att de ska få uppleva precis det jag upplevt.
Förutom alla otroliga vandringar jag fick vara med om under min expedition, är det några landstigningar som står ut lite extra. En morgon hade vi ankrat utanför Fuglesangen. Planen var att vi skulle göra en gummibåtskryssning längs kusten och sedan stiga iland vid ett fågelberg. En av våra guider sa att det här är en av de bästa landstigningarna och att vi kommer att förstå varför om ett tag. Jag som inte är jätteintresserad av fåglar hade inte så höga förväntningar på denna utflykt, men åter igen blev jag motbevisad. Jag klev ur gummibåten och ner i vattnet på stranden, återigen tackade jag mina kollegor som hade talat om för mig att knähöga stövlar är ett måste på Svalbard.
Vi gjorde en kort vandring i den vita snön och ju närmre vi kom fågelberget desto högljuddare blev det. Fåglarna flög sin väg när vi närmade oss. Vi vandrade försiktigt upp på berget för att inte förstöra mossan och spridde ut oss. Några klättrade lite högre upp medan andra stannade kvar vid bergets fot. Alltid i sällskap av våra trygga guider. När vi suttit stilla en stund kom fåglarna tillbaka, vissa riktigt nära. Vi satt där en lång stund med otrolig utsikt över det oändliga havet och kände att vi verkligen var små på jorden. De tusentals fåglar som gjorde oss sällskap här, är de minsta på Svalbard och kallas ironiskt nog för alkekung.
Ett annat väldigt starkt minne var när vi vandrade upp på en höjd i Ossian Sars. På vår expedition hade vi nämligen turen att ha med ett gäng yoga-resenärer med yogainstruktör, Isabel i spetsen. Väl uppe på toppen frågade Isabel om någon hade lust att delta i en kortare meditation. Vi var flera som slog oss ner på marken och med benen i kors och händerna på knäna ledde Isabel oss i en lugn och stilla meditation. Givetvis fick det bli en meditation där vi inte blundade, för utsikten vi hade från platsen vi satt, den ville man inte missa en sekund av. Det blev en väldigt rofylld och stämningsfull stund tillsammans.
När jag åter stod ute på däck och såg Longyearbyen närma sig plockade jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade full täckning igen. Jag blev väldigt lycklig och rörd av att första meddelandet jag såg var ett foto på mina strålande glada barn, men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna ett litet vemod över att stillheten och tystnaden nu var bruten.
Vänligen notera! Beroende på vilket objektiv som används för fotografering eller videoupptagning kan ett djur uppfattas närmare än vad det är. Vi följer alltid rådande riktlinjer i Arktis för att försäkra oss om att vi inte stör djurlivet.
