Mörker. Före ljuset kommer mörkret. Så såg morgonen ut när M/S Stockholm långsamt kryssade genom den allra bakersta delen av fjorden Kvænangen. Mörka, tyngande moln täckte himlen. Snön föll i stora flingor och skymde sikten för en ensam spaningsguide på toppen av bryggan. På spaning efter späckhuggare.
När ljuset bröt sig igenom kunde man se en och annan späckhuggare som patrullerade efter sill. Det var så tidigt att även flera knölvalar sågs, sovande vid ytan som stora stockar.
När rosa fläckar av ljus sken igenom bestämde sig vår expeditionsledare Christian för att sjösätta gummibåtarna. Det var tillräckligt lugnt för en gummibåtskryssning och några flockar med spanande späckhuggare sågs i närheten. Kanske var de tillräckligt nyfikna för att närma sig gummibåtarna.
När de två gummibåtarna styrde ut i tandem sågs en frenesi av måsar på avstånd, ovanför en kokande röra av späckhuggarfenor.
Det var rena matfrossan som pågick. När vi försiktigt närmade oss stod det klart att späckhuggarna hade drivit ihop sillen till en tät betesboll och just nu åt av de små fiskarna. Det gjorde även måsarna och havsörnarna.
Späckhuggarna simmade till vänster, höger och mellan gummibåtarna och åt en procentandel av de 70 kilo sill per dag som behövs för att försörja en så stor massa av hjärna och muskler.
Sedan dök knölvalarna upp. Knölvalarna simmade rakt in bland de ätande späckhuggarna och svalde hela sillbetet på bara några minuter, mitt framför ögonen på oss. Det dagliga behovet av sill för en knölval mäts i ton, inte kilo.
Lika snabbt som det hade börjat, lika snabbt tog det slut: späckhuggarna simmade iväg och letade efter mer sill. De enda spåren som lämnades kvar var bitar av silltarmar som flöt på den nu lugna ytan. En bister påminnelse om det mörker som lurar under ytan.
