Journalisten Kicki Lind reste med PolarQuest på en midvinterexpedition i nordligaste Norge och blev förälskad – i mäktiga fjäll och fjordar.
Stämningen på fördäck är andäktigt fokuserad. Alldeles ovanför vattenytan inte långt från fartyget syns ett litet moln av kondens som följs av en ljudlig frustning. Där, rakt föröver, försvinner en stilig stjärtfena ner i djupet. Knölval!
Såhär i mitten av januari långt norr om polcirkeln vågar sig solen knappt över horisonten men det betyder inte att det är mörkt dygnet runt. Istället är många av dagens timmar förunderligt blå. Branta fjäll i tusen nyanser av vitt, grått, blått och svart reser sig ur havet. Det är en sällsam känsla att färdas som i en levande blyertsteckning.
Knölvalarna håller sig helt nära och vi betraktar dem under ödmjuk tystnad. Expeditionsledare Christian, som talar fyra språk flytande och jobbar heltid som guide i Arktis och Antarktis, vill ge oss ett mer havsnära perspektiv och vi hinner knappt få i oss en kopp varm choklad i salongen innan det är dags för gummibåtstur. Så värst många minusgrader är det inte men den fuktiga luften gör sitt till för kylan. Vi klär oss i lager på lager och skrattar åt allas vaggande, pingvinliknande gång.
Jag vet inte ens vad alla medpassagerare heter men det känns som en stor familj. Måltiderna är en begivenhet i sig. Kocken på M/S Quest tar begreppet ”lokalproducerat” till en ny nivå genom att inhandla 40 kilo nyfångad torsk av en förbipasserande fiskebåt. Den dagsfärska fångsten betalar han med Vipps (norska motsvarigheten till Swish) och anrättar den sedan till lyxkrogs-middag.
På plats i gummibåten förefaller fjällsidorna än brantare. Valarna, i flera olika grupper, välver sina väldiga kroppar i det gråblå vattnet som omger oss. Christian stänger av motorn en stund och bara kamerornas klickande bryter tystnaden.
Igår var det späckhuggare på nära håll, idag knölval. Flera havsörnar svävar över oss. Under norrskensspaningen ute på däck härom kvällen fick vi uppleva hur kameran är känsligare och ser mer av det svaga norrskensljuset än ögat förmår. Här och nu är det precis tvärtom. Ingen kamera kan fånga känslan i att så nära se fyra väldiga stjärtfenor som på rad böjer sig graciöst över vattenytan och sedan dyker ner i djupet igen. Ögonen tåras, och det är inte bara av vinden.
Text: Kicki Lind