Att leta efter stenar på en kontinent som till 98% består av is är ingen lätt uppgift. Det vet vår Operations Manager Henrik Törnberg som tillbringade två månader på Antarktis under ett unikt forskningsprojekt 2017.
Inte många personer i världen kan skriva i sitt CV att de har bott och jobbat på planetens kallaste, ödsligaste och mest ogästvänliga kontinent Antarktis. Men faktum är att en av dessa personer är vår egen Operations Manager Henrik Törnberg som sedan 2018 arbetar bakom kulisserna med säkerhet och logistik för våra gäster och guider. Under vintern 2017 tillbringade Henrik två månader som expeditionsledare på den svenska forskningsstationen Wasa. Vi bad honom berätta om sina upplevelser för att ge oss en unik inblick i hur det är jobba och leva på en sådan extrem plats som Antarktis.
Syftet med forskningsprojektet MAGIC DML var att rekonstruera hur inlandsisens tjocklek i Dronning Maud Land har varierat sedan istiden och på så sätt försöka förutspå hur Antarktis kommer att påverkas av framtida klimatförändringar. För att göra det krävdes insamling av geologiska data i form av bergsprover från olika höjder av de bergstoppar som sticker upp ur isen, så kallade nunataker.
Berätta om den stora forskningsexpeditionen du ledde på Antarktis?
Det var i januari 2017 som jag och mitt team med tio personer reste ner till Dronning Maud Land på Antarktis. Teamet, med personer från Sverige, Norge, Storbritannien och USA, bestod av fyra forskare, tekniker, mekaniker, bergsguide, läkare, kock och så jag själv, som var både projektledare och expeditionsledare i fält. Förberedelserna och planeringen inför resan tog många år eftersom den blev uppskjuten flera gånger.
Vad gjorde ni rent praktiskt?
Vi färdades över stora ytor mellan olika nunataker som stack upp ur isen och letade efter stenblock med kvartskristaller för att kunna ta bergsprover, datera sönderfallet och få en uppfattning om avsmältningen. Vi tillbringade sammanlagt tjugo nätter i tält.
Vilka säkerhetsrisker fanns under expeditionen?
Säkerhetstänkandet på bergen och glaciärerna gick långt utanför vad man normalt förknippar med bergsguideyrket. Vi hade övat mycket på att arbeta i replag för att undvika att falla i glaciärsprickor och rädda varandra om det skulle behövas. Sen var vi förstås tvungna att ta hänsyn till säkerheten runt fordon (ett haveri på den antarktiska pustan kan medföra allvarliga konsekvenser) brandsäkerhet, fara för kolmonoxidförgiftning i tältläger och olika risker som fanns i det dagliga livet på stationen.
Hur kunde en dag se ut?
Det var sällan en lugn stund. De som inte låg ute i fält, röjde undan, smälte snö, tömde dass, lagde mat, tvättade, meckade, planerade morgondagen eller förberedde forskning. Mycket handlade om att se till att all teknisk utrustning hölls i funktionsdugligt skick för att vi skulle kunna utföra vårt arbete, använda anläggningen och få elektricitet, värme och vatten. På Wasa fanns bland annat sju snöskotrar, fyra bandvagnar, två terrängbilar, två dieselgeneratorer, vattensystem med snösmältare, gasolsystem och elsystem med solpaneler.
Hur såg upplägget ut när ni var ute i fält?
När vi var ute i fält var vi totalt åtta personer i fältlägret. Vi hade tre stora tält; två för att sova i och ett som fungerade som mässtält där vi lagade mat, åt och förvarade all mat och utrustning. Vi sov fyra personer i ett tält och våra sängplatser bestod av en hopfällbar tältsäng, ett liggunderlag och dunsovsäckar. Vi hade också ett litet toalettält, på ett lagom diskret avstånd från de andra tälten.
Ni var där under den antarktiska högsommaren när det var ljust dygnet runt. Hur var vädret och temperaturen?
Temperaturen skiljer sig mycket beroende på hur högt på Antarktis man befinner sig. Wasa ligger 300 bara meter över havet. Där var det ofta strålande sol 24 timmar om dygnet och fem till tio minusgrader när det inte var busväder och storm. Jag hade alltid solglasögon och var insmord med hög solskyddsfaktor i ansiktet. Vissa nätter kunde temperaturen sjunka under minus 30-grader, men man sov gott i dubbla dunsovsäckar. Viktigt var att hålla sig varm från fötterna och uppåt och att komma upp från markkylan. Man hade ju tre kilometer is under sig. Vid storm stannade vi inne av säkerhetsskäl. Det är enorm kraft i polarvinden.
Vad åt ni?
Kött, fisk och potatis. I stället för ko åt vi springbock som är typiskt för Kapstaden. Vi hade med oss världens bästa kock som även var utbildad sjuksyrra. Torrvaror, konserver och den frystorkade maten som vi använde till våra luncher ute i fält och nödmat, var ditskeppad från Sverige, medan frys- och färskvaror kom från Kapstaden. Alltihopa förvarades i vår livsmedelscontainer ute på gårdsplanen. Den containern var vårt eget närköp som vi kallade för AntarctICA.
Såg ni några djur under expeditionen?
Som turist på Antarktis befinner man sig vid kusten och ser därför val, pingviner och fåglar, men i inlandet, där vi var, finns det knappt något djurliv alls. Vi såg ett fåtal fåglar.
Vilka är dina starkaste minnen?
Jag minns otroligt många häftiga upplevelser från expeditionen och lärde mig mycket om mig själv i ledarrollen som var väldigt annorlunda, men de starkaste minnena kanske ändå är från dagarna då jag var ensam kvar i lägret medan de andra var ute i fält, många mil bort. Den mäktiga känslan av att vara den enda levande varelsen på en stor radie på världens mest isolerade kontinent. Jag tänkte att de enda som är här just nu är jag och möjligtvis kvalster som lever på min kropp i ett annars dött landskap. En helt unik ensamhet. Inte många får uppleva det i sitt liv.
Var ensamheten skrämmande?
Nej, inte alls. Just som ledare i en sådan här grupp och när man levde så tätt ihop, var det väldigt avkopplande att få vara själv, få lite andrum och kunna höra sina egna tankar. Jag insåg också att den här expeditionen var en en-gång-i-livet-upplevelse som jag måste njuta av eftersom jag hade bestämt mig för att sluta på Polarforskningsseketariatet.
Ansågs expeditionen lyckad?
Det var en stor internationell satsning med pressat program och höga målsättningar, men absolut, vi hade bra teamkänsla, råkade aldrig ut för några missöden, skötte vår egen säkerhet och kom hem med vettiga resultat som kan tillföra kunskap när vi står inför en klimatomställning.
Kommer du att guida under PolarQuest resa till Antarktis 2023?
Min förhoppning är att jag ska kunna följa med!
